Den här hösten går jag runt med en olustig känsla i själen. Jag skulle inte gå så långt som att kalla det domedagskänslor, men det är som om jag själsligt sett håller andan och bara väntar på nästa jobbiga händelse. Och när jag reflekterar över det lite mer så kan jag faktiskt förstå varför… Som om det inte skulle skulle räcka med det som händer i samhället/omvärlden med ökade våldsdåd, krig, terrorhot och klimatförändringar, så har jag också oväntat förlorat mina två bästa fyrbenta vänner inom tre månader det senaste året. Min älskade pappa och min 95-åriga mormor bor nu på demensboende res