Just nu när jag skriver det här är det måndagskväll och egentligen strax läggdags, men jag har ägnat flera timmar åt att adventspynta i vardagsrummet och när julen bultar i kroppen spelar lite förlorad sömn ingen roll. Jag hängde upp samma julgardiner som jag hängt upp varje jul sedan vi flyttade hit för sex år sedan, tände de där samma gamla vanliga guldglittriga pappersstjärnorna, strök mina kuddfodral, bredde ut fårfällen i läsfåtöljen och bytte ut året om-dukarna till de där röda virkade som betecknas som juldukar. Det ser ut precis som förra året, året dessförinnan och tja, alla andra år. Det är jul för mig, att återkomma till något. Jag tänker ibland att jag inte har något att tillföra i julbloggosfären, eller ännu mindre på Instagram, av just den här anledningen. En del av dem jag följer pyntar så fantasifullt enligt ett nytt tema varje år, lägger ner tiotals timmar på att få till allting och resultatet är alltid, utan undantag, alldeles magiskt. Jag skulle i princip kunna återanvända samma bilder på mitt julpyntade hem år ut och år in, för det mesta ser på pricken likadant ut. En del skulle säkert kalla det tråkigt. I år har jag köpt nya gardiner till två fönster, två nya ljusslingor och en stjärna till trädgården och så ska vi skaffa två nya stjärnor till sovrumsfönstren. Det är ungefär så mycket förnyelse som det brukar bli under en vanlig julsäsong. Just nu spånar jag dessutom på ett lämpligt tygtrycksprojekt och mitt jullapptäcke lär förhoppningsvis bli klart i tid för att kunna räknas in i julpyntet. Och nästa år plockar jag fram alla dessa nya saker igen, och året därpå gör jag samma sak, tills de också är en del av det där samma gamla vanliga pyntet som gör halva julen för mig.